Information till årsmötet (8/8) p.g.a. coronapandemin så ser vi helst att det endast kommer en representant från varje fastighet. Läs mer här!

Välkommen till Särvsjön


Barnafödande

Historier funna bland samlade papper tillhörande framlidne Sven Olof Hedmark. Publicerad med tillåtelse av Sven Olofs dotter Maj. Publicerat 11 april 2020.


Ester Fransman f. 1921 berättar:

När ett barn skulle komma till världen hade vi en fru här i byn som hjälpte till. Hon var också med och ordnade vid kalas och begravningar.

Barnaföderskan låg hemma och fick hjälp av denna grannkvinna. Betalningen var två kronor. Tvåkronan kallades därför ”barnmorskslant”. Efter förlossningen skulle den nyblivna mamman ligga nästan orörlig i en vecka. Antagligen var detta förhållande upphov till seden att ”gå med gröt”. Man hjälpte familjen med kosthållet. Karlar måste lämna en slant i huset för att ”lösa igen luvan”.

Man passade på att döpa när prästen var hit eller om han hade tjänsteärende till Storsjö.

Dopkalas förekom inte.

Man berättar att ett barn blev svårt sjukt en tid efter födseln. Det var då odöpt men fadern (Per Hedmark) ordnade nöddop genom att själv döpa sitt barn. Som vittne hade han en man från byn.

Gun Söder och Lilian Nordkvist döptes samtidigt i ett av hemmen. Dopförrättare den gången var en lärarinna som hette Ida Johansson. Man var mån om att barn blev döpta så fort som möjligt.


- - -


BERÄTTELSE OM EN BARNFÖDSEL I SÄRVSJÖN OMKRING 1916

Ur Hjalmar Henrikssons hågkomster

Det fanns ingen väg och ingen telefon i byn. Det var på våren och alla männen var ute i flottningsarbete. Det fanns bara två män i byn. Eftersom jag var för ung för att få deltaga i flottningsarbetet var jag kvar hemma i byn, samt den man som hade postgången mellan Hede och Särvsjön. Till närmaste telefon, i Långå by, var det två mil. Dit ledde en gångstig. Postmannen gick till Långå för att ringa till barnmorskan i Hede. Hon tog då hästskjuts så långt vägen räckte. Jag startade med ridhäst och mötte barnmorskan som måste färdas på hästryggen med sina väskor och jag själv sprang före och höll i betslet.

Alltnog, vid framkomsten till gården där de väntade oss så bar det sig inte bättre än att då barnmorskan skulle stiga ner från hästen fastnade hon med ena foten i stigbygeln, så jag fick henne i famnen opp och nervänd, vilket jag tyckte var mycket genant.

Resan efter barnmorskan tog ju en rundlig tid, så då vi anlände var barnet redan fött. Det var en förstföderska, en piga på gården, så husbonden hade väl gjort sitt bästa!

 

Hjalmar berättar också om sin egen allra första tid:

Jag föddes 12 juni 1897 i gården Per-Svens. Mina föräldrar var Ingeborg född Persson och Henrik Halvarsson. Eftersom platsen låg flera mil från kyrkbyn så brukades seden nöddop, ty folk ville döpa sina barn så fort de var födda. En morbror till mig var skollärare och bodde i Ljungdalen. Han kom gående till fots därifrån på väg till Hede, en sträcka på ca 7-8 mil. Då blev min mor glad, hon var fortfarande sängliggande och inte så stark. Morbrodern som hette Jon föreslog då att han skulle döpa mig och ge mig namnet Per Hjalmar. Detta gick mina föräldrar med på.

 

- - -

 

Ingrid Persdotter (f. 1852) berättar för Ella Granberg år 1927:

Barnet lindades ett par månader, och man lindade då även fast armar och ben så att barnet blev riktigt styvt och stelt.

 

Då barnet vara något dygn gammalt brukade man i regel ge ett nöddop, om man bodde långt från kyrkan. Det fanns alltid någon gammal gubbe, som förrättade akten, läste ”fader vår”, vattenöste och gav barnet namn.

Dopvattnet skulle sparas och man tappade det på flaskor. Det användes mot utslag eller som bot mot att barnet ”pissa i sänga”.

Då barnet första gången skulle badas, kastade man ett rött kol i badvattnet. Samma verkan hade det o man spottade i badvattnet.

Man brukade också alltid för att skydda barnet sy i en knapp i ena ändan av lindan. Knappen skulle vara av porslin.

När man bytte skjortor på barn skulle man spotta tre gånger.

 

Blev barnet sjukt fick det vanligen rissmorning, som gjordes av nio olika ingredienser: dyvelsträck*, tilledroppar, torr kamfer, kamfastbrännvin, vitlök, grytsot, skrap av kopparkärl, tjära, svinister eller björnister och ett lagerblad, som lades sist i smorningen och fördes i kors.

Ingen fick tala med den som gjorde smorningen.

Smorningen skulle alltid göras i ny, och man började med huvudet och smorde neråt. Därvid gjorde man korstecken mitt uppe på huvudet och ett kors för varje led med smorningen.

Man smorde barnet om kvällen och ingen fick därvid gå i dörren.

Med något dags uppehåll gjordes denna smorning om igen tills man smort barnet nio gånger. Sedan fick barnet ej badas förrän några dagar efter sista smorningen. Då togs skjortan av och brändes upp.

*djävulsträck, illaluktande gummiharts

 

- - -


Jorddragning

Frimodig-Brita brukade jorddra barn. Detta skulle ske i nedan och barnet drogs tre gånger. De drog då barnet motsols, naket i ett lakan. En stod på ena sidan och stoppade in barnet och en skulle stoppa det tillbaka. Från norr till söder i en underjordisk gång skulle barnet dragas.

 

- - -


Mot engelska sjukan

Man skaffar sig ved av nio olika sorters nyvuxet lövträd, viket kokades i en burk med lock över. Den vätska som bildades skulle man ge barnet samt även smörja det.