Välkommen till Särvsjön


Berättelsen om "Brubackskersta" från Särvsjön

Publicerat 18 april 2020. Skrivet av Lena Jonsson.

Källa: Wikipedia.org och Gottfrid Jonsson, Särvsjön. 


Ordet fora fanns redan i fornsvenskan med betydelsen färd, medfört gods, jämför med ordet fordon

Här ser ni till höger Forbondeleden till Nidaros på kartan Carta Marina (1539) ritad av Olaus Magnus.


Forkörare var oftast bönder som drygade ut sin försörjning med att mot betalning utföra olika körsysslor. Eftersom de körde foror kallades de för forbönder. Forkörning var vanligt förekommande förr i tiden och sprungen ur bondekulturen. Den var särskilt utbredd i Jämtland, Härjedalen, Dalarna,

Tröndelag samt Hälsingland. Varje år bedrev många män forkörning mellan de olika större marknaderna, däribland Rørosmartnan i Røros, Marsimartnan i Levanger och Gregoriemarknaden på Frösön (hålls dock numera i Östersund). Marknaderna är anpassade efter varandra, först startar Rørosmartnan i februari, sedan Marsimartnan i slutet av februari - början av mars, och efter flera dagars mellanrum Gregoriemarknaden i mitten av mars för att möjliggöra transporter mellan marknadsplatserna.

Eftersom det inte fanns något utbrett vägnät i inlandet blev vintern den naturliga frakttiden, då man även var befriad från sommarens alla sysslor som buföring och jordbruk. Sjöar och myrmarker frös också till is vilket underlättade färderna.


En kvinna född på tidigt 1800 tal i byn Grundsjön* blev gift i Särvsjön på gården Brubacken. Hennes namn var Kerstin Persdotter, blev kallad Kersta. Denna kvinna är en av mina förfäder på min mamma Siv Perssons sida. Det som fascinerar mig med denna historia från Särvsjön är att Kersta på gården Brubacken tar beslutet att åka till Gregoriemarknaden på Frösön under vårvintertid. Hon och hennes man led under en vinter stor nöd, och för att överleva kommer beslutet att åka in till Jämtland och sälja träaskar, som hennes man har tillverkat. Hon tar med sig sin 10 årig pojke på färden. De färdas över fjällen från Särvsjön mot Storsjö Kapell och vidare mot Börtnan och Oviken för att slutligen nå slutdestinationen Frösön och Gregoriemarknaden där. Det går bra för henne och den 10 årige pojken, för människor längs vägen tycker så synd om dem att de ger dem mat och husrum var de än kommer, berättas det. De färdas över fjäll och frusna vattendrag under många dygn, och hon har ingen häst eller oxe som dragdjur, utan en fjällko. Kon är dessutom dräktig, och kalvar under färden mot Frösön. En bonde vill köpa kalven av henne, men det vill inte Kersta. Hon sätter kalven uppe i lasset istället, och så fortsätter de. Då ekipaget ska över Storsjön är det blankis, och kon kan inte ta sig fram, utan slinter på isen. Kersta binder då trasor om kons klövar, och då går det bra att fortsätta färden.


Jag ser för min inre fantasi hur ekipage efter ekipage kommer in där på Frösön, hästar och oxar med efterföljande slädar körda av män, och där kommer ett litet annorlunda ekipage; en fjällko som är betslad och drar på efterföljande släde, kanske med en liten kalv och pojke som tittar fram. Ekipaget körs av en kvinna som vet att hon klarat av denna farofyllda och svåra strapats!


Kersta bytte sina träaskar från Särvsjön mot korn där på marknaden, och vände därefter hemåt igen, med barn, korn samt kalv i lasset. Kalven fick sedan heta Vandra, då den var född i färdeväg, sägs det.


Vilken inneboende kvinnokraft det finns i denna berättelse, tycker jag. Funderingar som jag ställer mig då min pappa berättar denna historia är; det ovanliga i att en ensam kvinna åkte på forbonderesa med ett barn som sällskap, och det ovanliga att hon hade en fjällko som dragdjur.  Vilka tankar hade Kersta då hon betslade sin fjällko där på gården Brubacken i Särvsjön? I mitt huvud blir det ett omvänt perspektiv med berättelsen om ”Brubackskersta” på det som kallas forbonderesa. Kvinnorna brukade stanna kvar på gårdarna och sköta dess göromål, männen åkte iväg på den farofyllda resan, och framförallt hade de då hästar eller oxar som dragdjur.


- - -


*Grundsjön

Embriks; av d:o Grundsjön, vid en sjö med detta namn.

Från boken: Härjedalens ortsnamn och bygdesägner