Välkommen till Särvsjön


Byn under fjället

Artikel ur Östersunds Posten 12 februari 1944.

Funnet bland samlade papper tillhörande framlidne Sven Olof Hedmark.

Publicerat 15 april 2020.


Mellan Särvfjället och Särvsjövålen ligger den lilla fjällbyn Särvsjön, omkring tre och en halv mil ödebygdsväg från Hede. Tre gånger i veckan går ”turbilen”, en vanlig personbil, ned till Hede med passagerare, batterier som skola laddas och del annat och då uträttar den sympatiske chauffören Helmer Långström allt som över huvud taget kan utföras åt bönderna och mororna i fjällbyn. Då bilen vänder tillbaka är den i regel så hårt lastad, att somliga passagerare måste stiga ut och skjuta på i det svåraste backarna.


Jag har av en slump hamnat här i denna verkliga avkrok av världen. Första anblicken av byn är egentligen inte fördelaktig; några gårdar, grå och trista, ligga spridda här och där kring den nu is- och snöbelagda sjön, men sedan jag installerat mig hos en av de yngre och mera framåtsträvande bönderna, Hjalmar Henriksson, kommer jag på andra tankar. Här finns sköna stolar att sjunka ned i och för övrigt allt annat man kan önska sig. Men så har värden en dotter som är lärarinna och det märks att hon fört med sig hem inte bara fotografier ifrån andra platser i landet utan också en fläkt från den s.k. stora världen. Då Henriksson på kvällen sätter sig vi orgeln och spelar och sjunger ”Härjedalssången” av Tannér-Rogberg som folket i detta ”fagra men fattiga ödemarksland med strävsamma döttrar och söner, som odlade mark men levde av barn och gingo till Herren med böner” förstår jag att det gaska bra stämmer in på folket här i ödemarksbyarna.

Särvsjön är en ödemarksby och det har ibland sina sidor att bo så långt på sidan om de stora stråken. Att det kan uppkomma pinsamma situationer omtalar Helmer Långström under vägen upp till byn. En vinter insjuknade en same, som bodde i byn under vintern, i blindtarmsinflammation och måste köras till lasarettet Man lade den sjuke i bilen och startade med Hede som första etappmål. Det rådde nästan full storm och vägarna voro mycket riskabla. Det gick emellertid bra till dess man kom till den lilla byn Rönningsåsen, som ligger omkring fem kilometer från Särvsjön. Där blev det stopp. Bilen körde ohjälpligt fast i en jättehög snödriva. Allt tillgängligt manskap skottade så fram bilen meter efter meter under det att den sjuke högljutt jämrade sig. Sedan man skottat i sju långa timmar måste man ge upp. Den sjuke fick forslas resten av vägen med höst, och fjorton timmar efter det man startat från Särvsjön nådde man Hede. Underligt nog klarade sig samen ifrån äventyret med livet i behåll och kom omsider till lasarettet i Sveg.

Det är fjorton gårdar i byn och omkring 100 invånare. Det är kärnfriskt folk och långt mellan sjukskjutsarna, vilket är väl. Byns äldste är bonden Per Olofsson, som fyller 85 år i mitten av denna månad, närmare bestämt den 14:de. Naturligtvis besöker jag honom, särskilt som byborna berättat för mig dels att han är mycket vital för sin ålder och dels att han är en av de få levande svenskarna, som vart med om att äta barkbröd.


Vid mitt besök träffar jag på 85-åringen i fullt arbete. Det har nylige vart renslakt i byn och då passa invånarna på att köpa ”matrenar”. Vidare tillhandla de sig renhuvuden för en 50-öring pr styck och ”skånker” vilka flås och kokas varvid man kalasar på renmärg, en rätt för verkliga finsmakare. Nu är gubben Olofsson i färd med att ”spile fittja”, d.v.s. flå renskånkerna, och han lägger ned hela sin själ i arbetet. På stolen framför sig i det stora köket har han travat upp en stor hög ”snodda” ben och nedanför har han knutit ”bällingarna”, de hudar som flåtts av benen. Av den skall det omsider bli lappskor.

-Jo visst har jag ätit barkbröd i min ungdom, säger Olofsson, och tittar lite småslugt på den påträngande främlingen, Det var mycket fattigt i mitt hem och pengarna räckte inte till att köpa mjöl för, Far gick få åt skogen och tog bark som blandades i brödet. Det smakade inte gott, men man var inte noga på den tiden Mot brukade ge sig ut på resor för att byta bort en del slöjdalster, som far gjorde, för matvaror. Då körde hon med vår enda ko, och livnärde sig under resan av den mjölk som kon gav. Vi hemma fingo nöja oss med getmjölk under det hon var borta. Då hon kom hem vankades det alltid en del ”herrskapsmat”, men den räckte inte så länge.


Dottern Kristina, som nu tillsammans med sonen Johan, sköter gården åt den 85-årige bonden, fortsätter att berätta sedan gubben slutat. Hon berättat med inte så liten stolthet hur fadern, från att ha varit totalt medellös, arbetat och skrapat ihop så att han nu är ägare till detta relativt fina hemman och dessutom en del andra värden. Och att det inte skadar att äta barkbröd då man är ung kan man, menar dottern, se av den spänstiga fadern, som sina 85 år till trots är med i alla gårdens sysslor, svänger lien under slåtter och skörd och dänger iväg till skogen med häst och släde för att hämta hem ved.


Det finns naturligtvis skola i byn, och lärarinnan är ledare för JUF-avdelning, som gjort och gör en hel del för ungdomen. Vidare finns det en avdelning av ABF, som har ett bibliotek på omkring 40-band.

Vad gör ungdomen i en så avlägsen by? Jo, det finns en lokal, en primitiv, kojliknande, men ändå något att samlas i. Man kan åtminstone dansa i den. Och då det gäller föredrag och andra sammankomster samlas man i skolan. Där brukarman också anordna ”lysfester” d.v.s. fester för att få in pengar för indragning av elektriska ledningar ifall man någon gång skulle få elektriskt lyse. Det står ännu skrivet i stjärnorna när det kan bli, man hoppas på att få från den nybyggda kraftstationen i Tännfallet, men ljungdalsborna ha bromsat en smula och det tycks dröja. Men under tiden anordnar särvsjöborna ”lysfester” och hittills har man fått in bra mycket över tusen kronor. Den gamle Per Olofsson säger också att han egentligen bara har ett mål att leva för: att se det elektriska lyset. Tänk att få trycka på en knapp och på det sättet få ljust i rummet! Det blir annat än att krångla med karbid.


Men Per Nordkvist, som jag också intervjuade som Särvsjöns framtidsutsikter önskade leva ända till dess han fick en väg fram till Storsjö eller i sämsta fall till Mässlingen. Till Storsjö är det bara två mil, och om det bleve en fortsättning på vägen Hede-Särvsjön fram till Storsjö skulle det bli en avsevärd lättnad för särvsjöborna. Då skulle det bli en mycket livligt trafikerad och vad det skulle betyda, ja det behöver jag väl inte säga, yttrar hr Nordkvist.


Då jag lämnar Särvsjön får jag en erinran om att det inte alltid är så lätt att bo så avlägset. Det är halv storm och vägen har drivit igen. Det är med uppbjudande av hela sin enorma skicklighet som bilförare som Helmer Långström lotsar oss igenom snödrivorna, klarar broar och mötande plogbilar. Hur många passagerare vi den gången voro i den suckande Nashen, det vågar ag inte uppge.


En svensk tiger.

 

Lehar