Meny

Bysågar

Funnet bland papper tillhörande framlidne Sven Olof Hedmark. Publierat med tillåtelse av Sven Olofs dotter Maj.

(Handskrivna anteckningar i marginalerna har tagits med men markerats inom parantes och i grå färg)

Publicerat 14 april 2020.

Att befolkningen i Servsjö behövt virke till sina hus kan man på goda grunder anta, men hur de ordnade sitt behov av bräder och plank i begynnelsen har ingen berättat.

Husen var ju allmänt timrade.

Man talade om att ”kransåga” vilket lär ha tillgått så, att två män stod på en ställning och drog en lång stocksåg. Någon plats där sådan sågning förekommit i Servsjön har inget talat om men två ställen där vattendrivna sågar stått.

Från början var det så, att när det började bli flodvatten på våren var det att passa på, antingen det skulle malas eller sågas.

I Servån fanns det för länge sedan en såg ungefär mitt emot där gården Myrbacken ligger. Den sägs ha uppförts av en svåger till Jo Ersa. Han var en jämtlänning som hette Rickard och som sägs ha emigrerat till Amerika. Långt in på 1900-talet kunde man se rester av sågställningen. Man får förmoda att detta var en ramsåg, troligen med ett sågblad som drevs av ett vattenhjul. Den har omnämnts som ”Rikorlsåga” och mannen har omnämnts som ”rikårln”. Här syntes inga rester av någon damm varför man får förmoda att man sågade vid vårfloden.

En senare såg var belägen nedom den damm som finns idag och intagsdammen var belägen ett stycke uppströms och hade säkert kostat mycken möda att bygga med handkraft.

Denna såg stod upprätt åtminstone till på 30-talet, men hade slutat användas. Där fanns även ett kvarnhus med kvarn och allt drevs av ett stort vattenhjul. D var där som Ol Orsa fastnade med håret. Det berättas att en familj en gång borr i kvarnkammaren och att ett litet barn ramlat i kvarnrännan och drunknat. När prästen i Hede kom förbi på väg till Storsjö och beklagade detta lär modern ha svarat ”Vi har verktygen kvar”. Man kan än idag se rester av sågen och en kvarnsten har legat kvar där ända till nutid. Troligen kom den säg som maldes på kvarnen från annat håll eftersom säg sällan klarade frosten i våra trakter.

Troligen är att bark maldes att blanda i brödet; äldre bybor berättade att de ätit barkblandat bröd. Livet i byn var inga sötebrödsdagar i gångna tider.

När kvarnen skulle tas i bruk första gången efter att ha stått över vintern skulle den ses om, stenarna skulle sandmalas vilket gick till så att en näve fin sand hälldes mellan stenarna och fick rotera en stund. De blev på så vis rengjorda och skärpta. När detta var klart fylldes korskäppan med det torkade spannmålet och det var säkert en högtidsstund när mjölet började rinna fram på bordet under stenarna. Med en tjädervinge eller en borste fördes mjölet i en låda under bordet. Mjölet var nog grovt malet på den kvarnen och kunde säkert betecknas som fullkornsmjöl.

I början på 1900-talet byggdes den såg som finns än idag. (Uppdatering behövs) Man grävde en kanal från den gamla sågdammen och anskaffade en turbin från Vaplans verkstäder. En tub från kanalen ledde med vattnet fram till turbinen och nu fanns byns första cirkelsåg. Såg-backen delades upp i avläggsplatser som de olika gårdarna fick efter lottning. Bäst var det ju att ha sitt avlägg närmast slanorna man rullade fram virket på. Även här var det att ta vara på vårflödet, men sågning kunde även ske även senare på året.

En hyvelmaskin anskaffades och man kunde få fram fint virke för de olika behov som fanns. Tidigare måste man handhyvla vilket var jobbigt.

Den 29 maj 1884 skriver Sven Persson i Serfsjön i ett brev till sin bror bl.a.:

”För två veckor sedan började vi såga bräder på den nya sågen hvilken går fort och godt och ganska mycket bräder har blifvit sågade på densamma.”

(Har sett ett foto på gammelsågen på GOSA)