Meny

Ett forbondeminne

Funnet bland papper tillhörande framlidne Sven-Olof Hedmark.

Publicerad med tillåtelse av Sven-Olofs dotter Maj.

Publicerat 19 april 2020

Hjalmar Henriksson berättar

Vi startade kl. 4 på morgonen för att nå så långt som möjligt innan solen hann verka, så att det som frusit på natten hann tina upp. Första vilstället var Grundsjögården och dit måste man ha trygor på hästens hovar. Nästa vilställe var Backvallen; därifrån var det bättre väg enär ljusnedalsborna hade sina vinterkörslor åt det hållet. Från Särvsjön till Ljusnedal var det drygt 3 mil. Mellan Ljusnedal och Funäsdalen gick en genväg över skogen, så det var i Funäsdalen man kom ut på stora landsvägen. Då hade vi legat över natten i Ljusnedal.

Så var det andra dagen av resan. Då kom vi i sällskap med flera färdmän ifrån Ljungdalen. Vi gick in i en handelsbod för att köa karameller. Handelsmannen bjöd oss på cigarr. Då frågade en i sällskapet vad cigarren kostade. ”5 öre” fick han till svar. ”Då tar jag hellre femöringen”. Och då blev det.

Man reste aldrig ensam från en by. Den här gången var vi tre från Särvsjön. En färdmansresa fick förberedas noggrant. Det bakades ett tjockt tunnbröd som skulle bokvikas så det tog minst plats i matspannen. Smör och messmör i en avlång träask, ost som var gjord av sötmjölk samt torkat fårkött. Mjölk fick man köpa på stället för var gång. Den var oftast skummat och väldigt kall. Den sattes fram i en stor spilkum av porslin där man fick dricka i tur och ordning alla från matlaget. Det kostade 5 öre och det kostade också en kopp kaffe. På den tiden fanns det bara toppsocker klippt i bitar av någon som inte hade tvättat händerna på länge.

I Funäsdalen, hos Jo Nilsa och Karin, hade de en stuga enbart för färdmän som alltid fanns tillgänglig (senare Hotell Gästis). I Tänndalen fanns allmänt logi och vilställe hos Anders och Maria Siljeström; nuvarande Siljeströms. I byn Malmagen fanns två ställen: Gamla Gästgivargården samt Västasjön. Där måste man färdas efter sjön, ty det fanns ej någon annan väg vintertid. Det var ofta man måste färdas efter sjöar och myrar på den tiden. Det kördes en stor ringvält som packade ihop snön, så vägbanan blev bara högre och högre allteftersom vintern gick.

Nästa hållplats var Vauldalen inne i Norge. Där var tullstation samt en gård till där man fick låna hus, som talet var på den tiden. Den gården hade plats för många hästar, så där blev det trångt för folket som fick ligga på golvet. Ibland blev man ”värfast”, det blev oväder så man måste stanna tills det hade bedarrat.

Så var vi framme i Brekken hos Kristen Borgos. Där kunde vi fått vända ty han hade för det mesta allt, såsom grynmjöl, fint vetemjöl märke 000+, toppsocker och sirap. Nu frågade han om vi hade lust att fara till stan, alltså Røros, och vi svarade ja med detsamma.

Johannes Dahl hade en stuga för forbönder, ”svenskstugan”, som bestod av två rum. I ena rummet fanns en spis där man kunde värma maten. Vi kom överens om att handla med Dahl och bodde i svenskstugan.

Vid återfärden måste vi gå till fots där det var motlut, för vi hade tunga lass. Det blev också dåligt före, kallt och yrsnö så vi fick stanna och låta hästarna vila ganska ofta. En kvinna från Funäsdalen ville följa med, så nu måste hon låna skidor och åka hela vägen tillbaka till Funäsdalen.

När vi färdats i tre dagar nådde vi Ljusnedals bruk. Där fick vi ta till hästtrygorna igen. Vi tog oss fram till Backvallen. Där måste vi lämna 2st mjölsäckar, ungefär 20kg. Sedan fick vi göra en extra tur dit för att få hem dem till Särvsjön, ca 4 ½ mil.