Fjällbyn Serfsjön i Härjedalen

Skriven av Gustaf Carlqvist, 1920

Funnet bland samlade papper tillhörande framlidne Sven Olof Hedmark.

(Handskrivna anteckningar i marginalerna har tagits med men markerats inom parantes och i grå färg)

Publicerat 13 april 2020.


Den lilla byn i vinternatten drömmer

tyst under himlavalvets stjärneljus

kung Bore köldvågen kring fjällen tömmer

det knäppert uti timrat boningshus

I månens silver norrskensflammor spraka

högt över byn tycks fjäll i bruddräkt vaka.


Det morgon blir, från ladugårdar stiger

snart rök ur skorstenar mot vinterskyn,

det sällan är som fjällets stormsus tider

och djupa drivor tornas upp i byn.

I båsen lugnt små feta fjällkor spisa

och riklig mjölktribut de ofta visa.


Där ser man kullig Guldros, född vid fjället,

av gammal hornlös ras från hedentid,

det finns ej kossa som har horn vid tjället

ej ens i hela byn; i bås bredvid

i lilla ladugården fåren, geten

ha stamfäder från fjällens fäbodbeten.


Uti högsommartid blir fjällbyn öde,

då flytta alla hän till fäbodvall,

så har det varit från fädren döde,

nu utryms ladugård och hus och ställ;

man drar till sätern längre inåt fjällen

då solen lyser varm från hilmapällan.


Där blir det slåtter uppå myrens ängar

det redes tätmjölk och det kärnas smör

här fjällbybarnen äro ungfrur, drängar

och skällklockans klang i fjäll man hör.

Men ack så korta äro sommarns dagar

med blom och grönt i fäbodvallens hagar.


Det lilla korn som sås blir sällan moget

som gyllne skörd det knappast glänsa får,

ty frostens höstnatt följer snabbt och troget

uppå den korta sommar som här rår;

till grönfoder förvandlas åkerns gröda,

och hoppet om en skörd det tycks förblöda.


Dock ännu grönt potatislandet lyser

och ofta ger den äring ganska god

ty den kan hinna bärgas förrn det fryser

och redan tidigt uti blom den stod,

sju, åtta hundra meter över haven

för flesta utsäden blir gärna graven.


Då vinterns bojor uti fjällen brista

det blir ett ljudligt liv med muntert sorl

av tusen bäckar, ingen vill den sista

förbli att rusa fram i skum och porl,

då är det svårt att ifrån fjällbyn draga,

ej går nu ystert lopp på skidor draga.


Till kyrkbyn ner i bygden milen flera

är stundom svårt att ifrån fjällbyn nå

där skall man köa mjöl och mycket mera

hos handelsman finns nstan allt att få

det är ej lätt bland myr och skog att föra

men fjällbyns folk från forntid så fått göra.


I sång och sägen leva fjällbyns minnen,

de sträcka sig långt hön i svunnen tid

förnöjsamhet bor uti allas sinnen,

det läses i de ungas blick så blid,

de känna föga om den stora världen,

om livet där med nöjena och flärden.


Till kyrkbyn komma de, få kyrkan skåda

först kanske då de lär sig "läsa fram"

och låta de vetgirigheten råda

de lämna litet fjällens grån kam

och ta en tur långt bort till jämtlandsstaden

om vilkens under de ha läst i bladen.


Med lappskor, fällar och med renskinnspälsar

med uppvärmd kammare, så pyntad rar,

med getost, smör och mjölk dig fjällbon hälsar

du främling, om du äventyret tar

och drager upp dit fjällens stormvind tjuter

samt av naturen närmast Kölen njuter.


Tvåvånings boningshus än grå än röda

omkring ett halvtjog spridda här och där,

små lador för det hö och för den gröda

som myr och äng och åkertegar bär

och ladugårdarne med alla djuren-

så ter sin byn här uti fjällnaturen.


Om förste man i Serfsjön går en sägen

att det en räst, som hette Mört just var

han fått sitt avsked, flyttat långa vägen

och skulden därtill rusbegäret bar.

Han byggde sig ett tjäll ivid Serfsjöns vatten

där det är trolskt i ljusa sommarnatten.


I flydda tider hörde denna nejden

till norska riket bortom fjällens rygg,

mot påvedömet var ej börjad fejden

då biskop liksom munk satt ännu trygg

och Härjedalen liksom Jämtland voro

två norska landskap dit ej många foro.


Nu är det annan tid: snart Härjedalen

skall få sin första stad med Sveg som namn

då pusta bantåg "steg i framtidsbalen"

med frakt av Härjedalens guld i hamn

som mer och mer gör skogens bolag rika

Men fjällbyns folk förblivna fädren lika.


Servsjön i januari 1920

Gustaf Carlqvist


Dikten iförd i "Tidsfördrif" den 20 maj 1920

(Bakgrund t. dikten? Vad gjorde denne Carlqvist i Särvsjön?)