Skolan

Funnet bland samlade papper tillhörande framlidne Sven Olof Hedmark. Publicerat med tillåtelse av Sven Olofs dotter Maj. Publicerat 05 april 2021.

(Handskrivna anteckningar i marginalerna har tagits med men markerats inom parantes och i grå färg)

Byns första skola låg vid ån mitt emot gården Ustatä.

Skolan var en ”flyttande” småskola. Undervisningen delades först mellan Ransundet och Särvsjön, senare mellan Råndalen och Särvsjön. Under höstterminen hölls skola i Råndalen och vårterminen var Särvsjöns. Vårtermingen började omkring 1 februari och slutade med utgången av maj månad. Maria Almberg från Vemdalen var en av lärarna under denna tid.

 

Hjalmar Henriksson berättar:

Jag var intresserad av musik, ty i gården där jag föddes danns en orgel ägd av Sven Hedmark, en morbror till mig. Den orgeln fick lärarinnan låna till skolan under skoltiden. Hon erbjöd då mig att få taga lektioner i notläsning och orgelspelning, vilket jag blev glad åt.

Skolhuset låg invid stranden av Särvånm just där bron över ån var belägen. Det hände vid vårfloden att bron spolades bort. Då fick man ha båt och ro över tills byborna hann lägga provisoriska spänger över ån att vandra på tills en ny bro kunde byggas.

Så småningom fick jag en egen liten orgel, som min far köpte i Buskan i Hede, då blev den skolorgel. Jag fick då morron och afton spela de psalmer på orgeln som vi barn skulle sjunga före kristendomstimmen.

Ja så kom den dagen då man skulle läsa för prästen. Då bodde jag hos en moster på Kvarnåsen i Hede. Då var det i pingst man skulle ”gå fram” som det sades. Man fick sin första kostym som var sydd av korkskruvscheviot. Prästen hette Ol-Kallsa. Han var envis att jag skulle läsa, ty prästen guverant som läste med hans barn, och så fanns det en folkskollärare Ljunglöv som ville lära mig spela. Jag började också med detta ett tag, men som jag var ende sonen i familjen, så måste jag sluta och fara hem till Särvsjön och hjälpa till vid gården. Då måste man helt enkelt hjälpa sina föräldrar så att de klarade skötseln av en gård som då var mycket slitsamt att klara.

 

 

Den nuvarande skolbyggnaden uppfördes 1917-1919. Byborna levererade virke och gjorde dagsverken. Ansvarig arbetsledare var byggmästare Nils Jonsson från Ljungdalen.

Flera olika lärare passerade genom åren: Carlkvist, Tegerström, Rosa Larsson och Ida Bäck båda från Hede, Ester Bohlin från Östersund, Elina Larsson från Bodsjö, Brita Fjellner från Vemdalen, Karin Dahlin och Marianne Hedenmark från Hede. Längsta tiden kom Ida Johansson, ”gammellärarinnan”, att tjänstgöra. Hon kom från Västergötland och tillträdde sin tjänst någon gång under 1920-talet. Emilia Långström från Särvsjön tjänstgjorde då skolan lades ner 1948. Som mest gick ca 15 elever i skolan.

 

Utdrag ut skolrådsprotokoll av den 11 september 1919:

§ 3

Då det kommit till skolrådets kännedom att skolhuset i Servsjön av byns ungdom använts till danslokal, beslöts att härmed tilldela skolrådsledamoten i Servsjön Henrik Halvarsson en allvarlig varning och förmaning att tillse, att skollokalen icke måtte upplåtas för olämpliga och för dess ändamål vanhelgande nöjen.

 

Sven-Olof Hedmark minns sin första skoldag 1930:

När första timmen led mot sitt slut, sten en av oss nybörjare, en jänta, upp och sa ”Je trur je går hem å ät je.”

Ester Fransman f1921 berättar:

Jag gick i skola i Särvsjön, bodde nära så jag hade aldrig någon matsäck med. Vi var ungefär 12 barn i skolan. Att studera vidare fanns det ingen möjlighet till, då det saknades studiemedel. Vi sjorde utflykter t.ex. till någon fäbodvall eller till hällmålningarna, som min mormor och moster upptäckt. Vi gick eller åkte skidor på våra utflykter beroende på årstid. Ester minns den här visan från skolavslutningarna i Särvsjöns skola i början av 30-talet:

 

Avsked från skolan

(Ebba Heckster, f. Westberg 1874)

 

Nu spira alla blommor, nu grönska äng och lid

Nu är alla löftens förunderliga tid.

Vår ungdom är ett löfte som ödmjukt spirar ur en bön.

Blott Gud kan giva vård och väst åt alla vårens knopp och frön.

Så lys, du vårens skolsken, vår väg en stund ännu,

Ty mod och hjärteglädje kan ingen ge som du!

 

Kamrater, innan allt är stut och livet skilt oss åt,

Så låt oss samlas en minut till tack och till förlåt!

Så låt oss räcka än en gång en vänlig hand åt det, som går!

Framför oss ligger tiden lång, och dagar läggas hop till år.

Så må vårt hjärta en gång än för allt det gamla slå,

Förrän vi stänga allt igen och vända oss och gå.

 

Så säga vi år det som var, ett levnadslångt farväl.

Vi skiljas, men vi lämna kvar ett stycke av vår själ.

Men det, som var oss kärt igår, det är likväl ej helt förbi,

Ty minnena från ungdomsår de dö ju icke förr än vi.

Så låt oss minnas utan agg. Var oförrätt är glömd.

Så blir en blomma utan tagg i livets stambok gömd.

 

Men en gång efter långa år vi taga boken fram;

Sär ligger blomman som igår, fast den är höljd i damm.

Den minner om ett längesen, en tid förutom harm och svek;

Den har en doft av ungdom än, dast kanske att dess färg är blek.

Så tack för allt! Nu låt oss gå till kamp och äventud!

Det finns dock en himmel blå, och det är Gud som styr!

 

 

Gun Söder f. 1929 om hur det kunde vara att ta sig till skolan:

Det var yrväder och vi skulle till skolan. Dit hade vi ungefär 1km utan väg. Gärsgården syntes knappt. Vi kröp på knäna, för några skidor hade vi inte. Och inte långbyxor heller!

Det var andra tider då.